Livet ur mitt perspektiv!

Har ni också känt det som att personerna ni tycker om bara trycker iväg er?, stänger er ute?, eller ljuger för att slippa säga det direkt till er. 
Jag känner så nu och jag är så enormt less på att känna såhär. 

Jag kan i vilka situationer som helst bara börja stortjuta eller sätta mig ner i ett hörn och bara glo rakt fram utan att egentligen bry mig. 

Har fått höra att detta är ett tydligt tecken på att man är påväg att gå in i väggen. Men jag vet inte jag, det kan omöjligt bara vara det. Jag känner mig inte bara trött känner mig även ledsen och bortglömd. Känns som att jag backat tillbaka 4 månader då det är exakt samma känsla nu som jag hade för 4 månader sedan.

 

Men det släpper, right?

 

Det är bara jag som inbillar mig saker. Som hänger upp mig på petitesser och som har tagit på mig för mycket. Jag får helt enkelt skylla mig själv. 

 

Om detta någonsin släpper lovar jag att jag aldrig mer ska sätta mig i denna situationen igen. 

 

Nu ska jag lägga mig i badet, gråta en skvätt och hoppas på en bättre dag imorgon. 

 

Over and out!

 

 

Maby i will. Some day when it doesn't hurt like this.